Februari fick en tuff start när Fredrik klagade på att han hade ont i magen dagen efter vi varit i Batu Caves. Vi trodde att han hade träningsvärk, men efter diverse övningar, och till slut telefonsamtal till läkare i Sverige, misstänkte vi starkt att han hade blindtarmsinflammation. Eftersom vi inte hade någon bil ännu så fick vi gå ut på gatan 12 på natten och jag och Fredrik åkte till Damansara Specialist Hospital till akuten. Där blev vi väl omhändertagna, blodprover m.m. togs på Fredrik och inom en timme låg han på operationsbordet. Jag fick sitta ute i ett väntrum och visste inte hur lång tid det skulle ta. Efter en stund kom en läkare ut med en metallskål i högsta hugg och visade mig ... blindtarmen. Tur att jag inte har ont av att se sådant!!
Vi fick sedan ta in på ett rum. Här får man välja vad man vill ha och vi hade tagit enkelrum med extrasäng. Michi skulle till Hongkong tidigt dagen efter. Vi hade just lärt känna Karin Ranstrand som sex på morgonen tog hand om Anna och sedan kom och lämnade henne på sjukhuset tillsammans med en påse från McDonalds. Det var nämligen helgdag och då serveras bara mat till patienterna ej till de anhöriga! Ytterligare en natt senare var det dags att checka ut och åka hem igen. Fredrik hade nu ett fint ärr på magen. Andra operationsärret där...
En vecka senare var det dags för Anna att fylla elva och hon fick nu sin första mobiltelefon. Det var ett stort ögonblick.
På Pines fanns många sportfaciliteter och Michi tog ibland med sig Anna och spelade squash.
Den 14 februari var det Valentine´s Day och det firas stort i alla amerikanska skolor. Någon hade bakat en hjärtformad tårta och mammor och barn firade tillsammans i klassrummet.
I slutet av februari kom Anders ner och hälsade på oss i några dagar.
1 mars fick vi även besök av Martin Freibergs på Esab som kom för att besöka Michi.
Fredrik bjöd också hem en av sina första kompisar, Jonas Olausson. Jonas har en svensk pappa som heter Niklas och en kinesisk mamma som heter Mei. Skrattade när jag såg det här kortet för det visar precis hur full av bus Fredrik var när han var sju år!
Det går lite bättre i skolan nu för Fredrik. En chock att komma hit efter att ha gått första terminen i förskolan i Sverige där man fick välja mellan att vara ute och leka eller vara med inne på lektionen. Alla killar sprang ut. När vi så kom hit tyckte de att Fredrik skulle börja ettan enligt det amerikanska systemet. Här kunde alla läsa och varje vecka skulle fem ord slås upp och man skulle skriva vad ordet betydde med hela meningar med stor bokstav och punkt. Vi var glada över att Fredrik kunde alla bokstäver och hade börjat läsa lite. De tre första månaderna grät han nästan varje dag och klamrade sig fast vid mina ben när jag skulle gå från skolan. Som tur var så var hans fröken Ms Lee, en fantastisk person som hjälpte honom till rätta.
Vi fick sedan ta in på ett rum. Här får man välja vad man vill ha och vi hade tagit enkelrum med extrasäng. Michi skulle till Hongkong tidigt dagen efter. Vi hade just lärt känna Karin Ranstrand som sex på morgonen tog hand om Anna och sedan kom och lämnade henne på sjukhuset tillsammans med en påse från McDonalds. Det var nämligen helgdag och då serveras bara mat till patienterna ej till de anhöriga! Ytterligare en natt senare var det dags att checka ut och åka hem igen. Fredrik hade nu ett fint ärr på magen. Andra operationsärret där...
En vecka senare var det dags för Anna att fylla elva och hon fick nu sin första mobiltelefon. Det var ett stort ögonblick.
På Pines fanns många sportfaciliteter och Michi tog ibland med sig Anna och spelade squash.
Den 14 februari var det Valentine´s Day och det firas stort i alla amerikanska skolor. Någon hade bakat en hjärtformad tårta och mammor och barn firade tillsammans i klassrummet.
I slutet av februari kom Anders ner och hälsade på oss i några dagar.
1 mars fick vi även besök av Martin Freibergs på Esab som kom för att besöka Michi.
Fredrik bjöd också hem en av sina första kompisar, Jonas Olausson. Jonas har en svensk pappa som heter Niklas och en kinesisk mamma som heter Mei. Skrattade när jag såg det här kortet för det visar precis hur full av bus Fredrik var när han var sju år!
Det går lite bättre i skolan nu för Fredrik. En chock att komma hit efter att ha gått första terminen i förskolan i Sverige där man fick välja mellan att vara ute och leka eller vara med inne på lektionen. Alla killar sprang ut. När vi så kom hit tyckte de att Fredrik skulle börja ettan enligt det amerikanska systemet. Här kunde alla läsa och varje vecka skulle fem ord slås upp och man skulle skriva vad ordet betydde med hela meningar med stor bokstav och punkt. Vi var glada över att Fredrik kunde alla bokstäver och hade börjat läsa lite. De tre första månaderna grät han nästan varje dag och klamrade sig fast vid mina ben när jag skulle gå från skolan. Som tur var så var hans fröken Ms Lee, en fantastisk person som hjälpte honom till rätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar