En 14 mars var vi bjudna på malaysiskt bröllop när Michis leverantör i Ipoh, Amin, skulle gifta sig. Amin hade flera gånger talat om hur otroligt viktigt det var att vi var i tid, och jag som är lite tidsfanatiker såg till att vi startade tidigt. Det var bara det att det var ingen trafik så det slutade med att vi kom nästan en timme för tidigt och fick vara med och äta frukost innan vi skulle till moskén.
Anna och Fredrik var också bjudna till bröllopet och var finklädda efter bästa förmåga.
När vi väl kom till moskén blev det diskussion om huruvida vi skulle få komma med in eller inte eftersom vi inte är muslimer. Till slut blev det dock bestämt att vi fick vara med. Tur var väl det för hur kul är det att gå på bröllop och inte få se själva ceremonien?
Kvinnorna fick sitta längst bak i rummet och Anna och jag hade varsin sjal att täcka håret med. Vi blev dock snabbt framviftade att sätta oss längst fram så vi såg och vi behövde inte ha sjal.
Vi förstod ju ingenting av vad de pratade om, men först satt bruden och talade med några män och fick sedan skriva under sin del av avtalet för giftemålet.
Därefter fick Amin göra samma sak och avslutade med sin signatur också.
Därefter fick Amin sätta en ring på sin frus finger och de hälsade och tackade varandras föräldrar och kysste deras händer.
Efter bröllopet bar det av till Amins föräldrahem och stora tält var uppsatta och lunchen var utomhus. Vi var ju inte helt vana vid värmen ännu och dessutom finklädda så lite varmt var det!
Det vanligaste att överlämna som bröllopspresent här är pengar, men som svenskar tyckte vi att det kändes väldigt trist så vi hade köpt med en fin glasskål från Kosta Boda istället.
Därefter följde lunchen och vi hade fått hedersplatser mitt emot brudparet.
Det var ganska svårt att äta eftersom man bara får använda högerhanden. Inte lätt att skala räkor eller ägg med bara en hand så vi fuskade lite ibland när ingen såg.
Direkt efter lunchen var bröllopet slut och alla åkte hem. Barnen hade inte uppskattat den malaysiska maten så mycket så det blev raka spåret till McDonalds och bunkra upp lite till. Fantastiskt roligt att få se hur ett malaysiskt bröllop går till!
Anna och Fredrik var också bjudna till bröllopet och var finklädda efter bästa förmåga.
När vi väl kom till moskén blev det diskussion om huruvida vi skulle få komma med in eller inte eftersom vi inte är muslimer. Till slut blev det dock bestämt att vi fick vara med. Tur var väl det för hur kul är det att gå på bröllop och inte få se själva ceremonien?
Kvinnorna fick sitta längst bak i rummet och Anna och jag hade varsin sjal att täcka håret med. Vi blev dock snabbt framviftade att sätta oss längst fram så vi såg och vi behövde inte ha sjal.
Vi förstod ju ingenting av vad de pratade om, men först satt bruden och talade med några män och fick sedan skriva under sin del av avtalet för giftemålet.
Därefter fick Amin göra samma sak och avslutade med sin signatur också.
Därefter fick Amin sätta en ring på sin frus finger och de hälsade och tackade varandras föräldrar och kysste deras händer.
Efter bröllopet bar det av till Amins föräldrahem och stora tält var uppsatta och lunchen var utomhus. Vi var ju inte helt vana vid värmen ännu och dessutom finklädda så lite varmt var det!
Det vanligaste att överlämna som bröllopspresent här är pengar, men som svenskar tyckte vi att det kändes väldigt trist så vi hade köpt med en fin glasskål från Kosta Boda istället.
Därefter följde lunchen och vi hade fått hedersplatser mitt emot brudparet.
Det var ganska svårt att äta eftersom man bara får använda högerhanden. Inte lätt att skala räkor eller ägg med bara en hand så vi fuskade lite ibland när ingen såg.
Direkt efter lunchen var bröllopet slut och alla åkte hem. Barnen hade inte uppskattat den malaysiska maten så mycket så det blev raka spåret till McDonalds och bunkra upp lite till. Fantastiskt roligt att få se hur ett malaysiskt bröllop går till! 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar